I söndags förmiddagg började nerverna visa sitt rätta jag, DIF mot AFF! Stor fördel AFF. Men? Ett otroligt taggat Djurgårn äntrade stockholm stadion med en vilja, en vilja att vinna.

Och allt som saknades i matchen från i onsdags fick vi se nu, anfall, snabbhet, styrka, teknik, laganda men framförallt fick vi se ett lag spela med stort hjärta. Djurgården spelade sönder Assyriska, sakta men säkert och när allas vår egna Jan Tauer (säg vad man vill om honom, men just nu älskar jag honom och hans hår mer än något) sätter 1-0 med vänsterfoten i ett läge där vartenda vettiga fotbollsspelare hade använt högerfoten, visste jag, jag kände det på mig att Vi faktiskt skulle fixa detta.

Efter Tauers mål fick vi se ett än mer taggat DIF! På vänsterkanten hade vi återigen Milic som gång på gång levererade i anfallet och det var genoms hans kämparglö som bollen till slut letade sig fram till Youssef som satte 2-0!

Ren och skär glädje. I detta skede satt jag i bilen på väg hem från Jönköping, och jag måste erkänna att när extra tiden började vågade jag inte ha på radion. Men! Jag visste att detta trots allt skulle gå vägen, med det spelet Djurgården hade skulle inte Aff kunna vinna.

Samtidigt måste vi ta tillfället i akt och berömma Assyriska, som bjöd upp till en vacker salsa, och jag måste ärligt säga att Allsvenskan kommer att bjudas på fin fotboll när Assyriska väl tar klivet upp till dem stora grabbarna.

Och det hade väl inte kunnat komma mer lägligt att Jonsson fick avgöra denna matchen, som trots skadad fot fick stå som hjälte när ett glödhett Stockholm Stadion stormades av klacken.

Ett stort tack till Jegleerts och Galloway som lyckades med något jag inte trodde ni skulle fixa, ni och laget har visat stor moral!

Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att detta blogginlägg blev otroligt partiskt, men när ett hjärta dunkar hårt finns det inget annat att göra!

Peterssons Järnkaminer!

Tack!